måndagen den 3:e mars 2014

När sista kronan har kommit ....



Man står plötsligt vid en punkt där det står STOPP med stora bokstäver. Trots att man jobbat hårt sedan ungomen ihop med skolan får man som ss en summa som idag ger mig två val: ta livet av mig (inte just mot mina barn plus att jag vill ju leva) eller utföra en handling som förstör för några av mina älskade (inte rätt det heller). Så, förutom den kroppsliga smärtan har jag "hjärtsmärta".

Vad gör man? När kontot visar 0:- efter att räkningarna är betalda och det dröjer en månad till nästa lön? Mycket av det liv jag älskade är ett minne blott då jag är invalid, oförmögen att jobba. Lotto kan jag inte ens vinna då jag inte spelar!

Arv? Har ingen att ärva. 

Så, vilket av två hemska handlingar skall jag välja ...

onsdagen den 1:e januari 2014

FORTSÄTTNING






God fortsättning på det nya året!
Hoppas det blir ett bra år för er alla!

fredagen den 22:e november 2013

onsdagen den 23:e oktober 2013

"MAN KAN HA DET VÄRRE" ELLER " Jag står snart inte ut!"



Man går där och tänker vilket fantastiskt liv man har. Barn, de bästa så klart (tycker alla föräldrar), hus, jobb och man. Ovetandes om att allt det där som drabbar andra väntar runt hörnet. Ingen panik, inte just nu, tycks det höras.

En dag det mest oväntade. Inte otrohet eller sånt utan en del i maskineriet är trasigt och man hänvisas till andra som skall reparera och fixa och få en att bli ny igen, eller i alla fall som innan haveriet skedde. Lovades. Jag gick på det.

Vem skulle anat att från och med den dagen kirurgen satte kniven i mig skulle mitt liv förändras. Med blodet som rann under operationen rann även allt jag hållit kär.  Allt började peka neråt. Jag klarade inte misslyckandet från kirurgens sida och då blev det domino effekt med hela mitt liv.

Sitter här eller rättare sagt ligger, och tänker på Varför? Varför just jag?

Försöken att återfå livet någorlunda som förut har trots alla försök inte gått vägen. Allt pekar i stället neråt för varje dag.  Försöker och försöker men sitter ensam numera "i ett hus vid skogen slut" och  "haren skuttar fram så fort" men det gör inte jag. Springa, gå på fest, jobba, älska, leva livet har helt enkelt blivit för andra inte för mig. Syns inte på mig (förutom att jag måste gå med kryckor) dock syns det på "huset vid skogens slut" där jag bor och som jag inte klarar på egen hand men ändå måste.

Folk tror jag är stark, det är jag inte. Jag är en törstig och känslig person som precis som fästningarna behöver blod från andra för att leva, jag behöver kärlek, ömhet, behöver så innerligt  de där kramarna jag visserligen inte fick innan heller men nu är de extra viktiga. Jag törstar. 

Mitt liv, det nya, är en kamp för att kunna stå ut. Jag är ingen David utan en Goliat som fällts ner och som ligger kvar där. Vill resa mig men det går inte för Davids sten var stor som hela jorden, jag ids inte lyfta den från mig.

Mina tårar efter allt jag förlorat skulle, om jag samlat de, kunna bli ett nytt hav. Jag samlar de inte, vi har hav så det räcker till och dessutom kan jag inte vistas vid havet för jag kan numera inte simma.

Konstigt att jag fått till en text här för på ett besynnerligt sätt så försvann även det mesta av min talförmåga, orden. Jag brukade älska att lösa korsord, nu för tiden löser jag de allra lättaste bara för att inte förlora alla ord och ändå lyckas jag inte alltid helt.

"Man kan ha det värre" säger många men vet ni, ingen utom jag vet hur jag har det. Eller inte har det, numera.


.

måndagen den 14:e oktober 2013

RÖDA PUNKTEN







"Snaran dras åt hårdare och hårdare
ännu en del av livet finns dock där
kanske kommer det att gå att lösa knuten
kanske inte"