Änglar, visst finns de!

Den dagen jag startade bloggen gjorde jag det utan tanke på att någon skulle läsa den. Den skulle bli en plats där jag kunde (kan) ösa ur mig allt (t.o.m svordomar trots att jag absolut inte svär i vanliga fall) så inte mina närstående blev drabbade av mina känslor. Bara en plats där jag kunde titta bakåt, radera, skriva, tvivla, gråta ... ja, en plats för svåra, jobbiga känslor. Detta är aktuellt fortfarande men det som jag tar till mig och som glädjer mig är alla ni som läser min blogg och lämnar kommentarer. Oavsett, för kommentarerna behöver inte vara endast positiva men inga elaka sådana har lämnats, tvärtom. Det berör. Att det skulle finnas så många okända människor som bryr sig utan att veta något om mig. Så många med så kloka tankar och iakttagelser.


Det är jobbigt just nu, det är mycket smärta och annat. Som att jag aldrig trodde att jag inte skulle kunna gå normalt efter operationen, ok några dagar med smärta med sedan skulle jag gå även med smärta (sitta, inte visste jag att det inte heller skulle gå mer än korta stunder och stå och prata med någon skulle visa sig omöjligt). Så är det inte visade sig, jag får inte gå hur mycket som helst och jag kan inte det heller. Jag är lite fången i mitt hem och en 5-10minuters promenad bort men inte mer. Allt jag tänkt göra får vänta. Måste be om hjälp t.o.m med bäddning av min säng. Men, detta att ni finns där, att ni besöker mig, tror jag är en del i den må-bra känslan som kommer oftare och oftare. Tack för det.


Just det. När jag kom hem så grät jag varje kväll/natt. Det kom över mig och jag mådde så dåligt och visste inte varför. Idag, nyss kom jag på att detta är borta, det stora svarta hotet. Jag är inte mig själv än men det värsta ur psykiskt synvinkel har börjar ebba ut mer och mer.