Blunda en stund. Vad ser du? Nej, inte vad du känner, vi vet att du känner smärta högst upp på din lista just nu. Vad SER du om du blundar? - Jag ser, ser figurer. De kommer närmare, ser att deras händer sträcks mot mig. Leenden. Jag ser nu, det är ju mina barn, min man. Jag känner kärlek för jag ser kärlek.
Nå, ikväll, i natt när det där tunga kommer tassandes eller bara slänger sig över dig: blunda! Blunda och försök se och känna det du sett och känt nu! Nej, det är inte lätt men, vem har påstått att livet är lätt?
2 kommentarer:
Läst ikapp dig nu. Hoppas att läkaren håller med sköterskan! Samtidigt är det ju viktigt att du inte blir beroende av medicinen. Men det verkar ni ha koll på i alla fall.
Jag vet inte din historia innan op,hur "van" du är med smärta. Men jag minns hur jag mådde första tiden efter min olycka. Vid ett tillfälle hittade min man mig på hallgolvet skrikandes av smärta, frustation, vanmakt och ilska. Men mitt i allt elände var det vändpunkten. Jag bestämde mig för att leva med min smärta, istället för mot den. Det var inte lätt alla gånger, och är det fortfarande inte.
Jag tror att det är viktigt att du delar med din man av hur du mår. Försök att förklara så gott det går. Om ni har ett bra förhållande kommer du att se att du får precis det stöd du inte trodde du skulle få. Fast du vet ju bäst vad som är rätt för dig.
Nu måste jag försöka sova.
Kram!
Blunda och se leenden...låter som något bra!
Skicka en kommentar