" Kära min älskling.


Jag vet inte om du blir ledsen nu när jag valt att sova i annat rum än vårt gemensamma för att försöka sova bättre. Sedan jag kom hem från sjukhuset har jag betett mig illa - inte alltid- men ofta och kräver indirekt att du skall inte bara sköta ditt jobb där du har för mycket redan, utan också passa upp mig. Trots att jag märker och ser detta jag gör fortsätter jag för jag kan inget annat under omständigheterna. Jo, jag kan vara snällare och det försöker jag verkligen.


Men min älskling, jag vet inte vad denna operation gjort med mig, om det är känslor som kommer att gå över, men jag mår inte bra. Deprimerad är bara förnamnet. Jag vill t.ex sova bredvid dig som vanligt i vårt rum men bara att lakanen korvar sig under min svettiga, smärtande kropp får det mig att ge dig all skuld trots att du ingen skuld har ( jovisst kan du bädda mitt underlakan bättre när jag ber då det blir så svårt för mig men du har ju fullt upp!).


Jag gråter och det känns som om hjärtat skall lämna min kropp, som om huvudet kommer att sprängas för jag gör mina allra käraste illa hur mycket jag än kämpar för att inte göra det.


Min älskling (och mina älskade barn) jag vill inte bete mig illa, jag vill inte göra er ledsna. Förlåt mig.


Jag älskar er alla så mycket!"

Plåga andra: njutning?

I morgon skall det ringas. Till Y-sjukhuset och läkaren som opererat mig men som tydligen inte vill prata med sina patienter. Jag måste prata om smärtlindring, om eventuellt tillägg med andra tabletter, vid behov, som skall ha en snabb effekt. Nu har jag sådana som är långtidsverkande (skrattar här: "lång-tids- VERKANDE". Om de verkar ja. Men de verkar inte ordentligt på mig) och nedtrappningen kommer att leda mig till, nej, vill inte tänka på det.

Så i morgon hoppas jag få prata med läkaren och gå igenom mitt fall utan att avslöja att jag just nu riktar riktigt hatiska tankar mot honom. Jag tror ta mig sjutton att han finner njutning i att plåga.


Hoppas vi får till ett samtal i morgon och att han för en gång skull kan lyssna.

Ingenting...någonting.

Maken lagar maten. Snart skall vi äta. Försöker få bort mina tårar, tårar av smärta och depression för jodå, har inte kroppen gått och fått för sig att jag skall vara deppig också? Vill inte visa familjen detta, det räcker med min smärta. 


Tårar av ihållande smärta (det är minst 4h enligt schemat från sjukhuset) innan jag kan ta ett piller (vilket i sin tur ger enbart lite smärtlindring). Det gör så förbaskat ont! Och vem vill vara deprimerad, inte veta varför utan att man både vill och inte vill leva, allt betyder allt när det gäller min familj och så plötsligt betyder ingenting någonting. Kan någon ta mig härifrån?

Arbetslös.

Jag är inte stresstålig, jag har för närvarande ont och är sjukskriven ett par månader framåt till att börja med, jag har humör (och humor visserligen!), jag pratar mycket och gärna om jag inte är arg, jag är ingen morgonpigg människa, säger vad jag tycker (oftast) bla, bla, bla. Någon som har ett jobb att erbjuda mig?

Mitt livsmemoarer.

Somande. Vaknade av hur det var blött längs ena mungipan. Hur tjusigt är det? Kunde gott sovit mer, till senkvällen för det är inte förrän då jag får ta ett piller. Så här är det väl ändå inte meningen att det skall vara? Att man går och väntar på morgon-kväll-morgon-kväll osv så man får ta sitt piller som ändå inte ger så stor lindringseffekt? Vilket liv, är det ett liv? "Mina sovmemoarer"? Vem skulle vilja köpa den boken? Snark-snark och aj,aj, och så snark- snirk- snork,-aj-ij-oj?

Bakterier.

Som en disktrasa känner jag mig. Man vrider ur mig glädjen, orken, lusten och överlämnar mig till maken i torrt tillstånd, oböjlig, tom på nästan allt men säkert med en massa bakterier.

Det hade sett ut!

Så skönt. Duschat (sittandes på en bräda i badkaret) undre delen av kroppen för första gången sedan jag kom hem från Y-sjukhuset (fyra dagar sedan allt som allt). Då jag har ett förband får jag inte duscha som vanligt på ett tag. Så skönt var det då inte att få duscha, om än en liten del. Resten av kroppen tvättades med tvättlapp och håret, ja, det får vara otvättat tills jag får duscha. Bara att gilla lägget. Men fräsch känner jag mig, även om jag höll på att halka i badkaret - det hade sett ut.

Bus.

 

Om det kommer några och ringer på och vill att jag väljer bus eller godis så får det bli bus. Har inte ett godis hemma.

Skall det vara ett piller?

En av de värsta nätter jag haft. Sådan smärta och så, då jag valt att sova i annat rum än makens och mitt, har jag inte haft möjlighet att titta på en klocka att lita på, Min medicin har jag fått schema på så jag blir av med den helt och hållet inom 2v. Nedtrappning innan man ens nått fram (till smärtstillning, knappt fått piller i en vecka så får man börja minska markant) till klimax! Vad jag skall ta i stället, om/när jag får ont vet jag inte. Försöker tänka att då, när den dagen kommer (sista dagen på nedåtschemat) så har smärtan släppt. Hoppas det. Åtminstone att det inte blir mer än bara lite, hanterbart.

I natt har jag haft så förbannat ont. Velat skrika men som den väluppfostrade person man är så tar jag inte ens en "extra" tablett. Jag pinas och undrar över vad klockan är så jag inte tar rätt dos för tidigt. Gråter en skvätt. Ont. Så, "nu" litar jag på att min mobils klocka ändrats automatiskt och tar mitt piller. Gud, tänk om jag blir beroende av detta piller på kortare tid än 14 dagar! 

Bestraffning á la Gökboet.

När jag låg inne för min - flera gånger omnämnda- operation nyligen, så träffade jag en del människor i alla åldrar (ja, från ca 28 uppåt) som på något sätt skulle genomföra likadan eller nästan likadan operation som jag. Vissa var redan opererade andra skulle bli det dagen efter ankomst, så är rutinen. Rullandeband- systemet. Skulle tagit en bild på alla och allt! 

"Gökboet", har ni sett den? Ja då vet ni ungefär hur det såg ut på "vår" avdelning. Fast vi saknade "träffrum, soffor m.m". Vi hade "matsalen" där matstolarna var antingen för låga eller så var det barstolar. Sant! Kan ni tänka er ny ryggopererade personer försöka sitta på en barstol t.ex? Jag försökte, fick stå och äta till sist. Äta ja: jag levde mest på rostade mackor. Det gjorde nog de flesta. Går inte in på detaljer men f.d östländers allmänna gatukök eller gratisbespisningar? Någon som sett en sådan?


En av de jag pratade kort med (det gick inte att föra längre samtal, vi hade för ont för att stå, för ont för att sitta - bara sängen kunde man vältra sig i ) var en tjej i ca 40 års åldern, ungefär som jag till sättet. (konstigt, vi sade aldrig våra namn, personalen sa knappt sina. Anonymitet till 100%!) Hon påminde om en sådan där kattunge eller valp, fast en aning gråhårig om man tittade noga. Hon hade som jag också jobbat inom vården. Lika förstummad och arg över hur vi behandlades. Det stora fina sjukhuset, berömt för den här sortens operationer bl.a. Vi var som skrämda kaniner. Sa vi något fel, gjorde vi något fel så kände vi oss bestraffade: ingen medicinering eller så fick vi vänta i timmar för att få vårt smärtstillande. Låter inte klokt. det tyckte inte vi det var heller. Den här tjejen, hon sade ifrån ett par gånger. Hon hade rejält ont men fick mot avdelningens motto ingen ordentlig smärtlindring - så var det nog för allihop nästan men hon sa till högre än någon annan en dag. Hon bestraffades på olika sätt såsom jag bestraffades. Hur? Larmen kopplades bort nattetid utan vår kunskap, mediciner som sades ha lämnats vid våra nattduksbord "fick fötter", det fanns många modeller för nästan osynlig bestraffning.


Jag gillade den tjejen, tyvärr så var hon plötsligt borta en dag, hade fått åka hem, bara så där, precis som jag fick veta samma dag jag skulle hem att jag skulle hem! Hoppas få träffa denna valp/kattunge igen. Synd att vi inte nämnde våra namn för varandra.

Fy för mig!

Kan man såra någon man älskar? Ja, det kan man om man älskar sig själv mest.


(detta gillar jag inte för just nu är det som om jag inte älskar någon, bara ältar om mitt stora sår och min stora operation)

Som en vissen blomma ...

Undrar vad mer än mina två torra diskar (mellan kotorna i ryggen) läkaren X opererade bort. Var är min glädje, var är min lust? Inte ens att maken håller på att laga god lördagsmiddag muntrar upp mig. Kan ju inte sitta så länge och vill helst vara i bortflugna dotterns rum där jag kan ligga på sängen och använda min laptop, läsa tidningen eller bok, sätta upp kuddar så jag intar halvliggande /sittande ställning och kan skapa. Nej, känner mig vissen.

Skunk.

I år hade jag tänkt besöka mina käras grav till Allahelgonahelg. Det har tyvärr blivit omöjligt. Varje steg jag tar är en steg i smärta. Det skall tas bort stygn om en vecka. Inte kunnat tvätta håret eller duscha för all del, sedan jag lämnade sjukhuset. Här hemma finns ingen som kan lägga om mitt sår och förbandet får inte bli blött.


Skall alltså lukta skunk, halva kroppen kan jag tvätta då jag fått låna hem en badkarsbräda att sitta på från arbetsterapeuten, men resten, skunk, skunk, skunk. Usch.

Varmt blod sökes!

Kan skapa ...

Varför får jag för mig ibland att jag är konstnärlig lagd? Jo, för ibland är jag det. Det blir mycket fint gjort av mig, sedan tar det stopp. Stopp när den osynliga  skylten "Måste" kommer upp. "Måste" dödar mitt "konstnärliga flöde", min skaparkraft och vilja. För ibland är jag bara to much! Ibland.

Snusk och elände.

Om rum kunde tala kunde man be journalister bege sig till Y-sjukhuset och ortoped avdelningen där. Så mycket material de skulle samla in! De skulle kunna skriva en följetong om endast en avdelning på Y-sjukhuset i flera dagar, veckor.


Nöjde sig journalister med att "undercover" besöka avdelningen och iaktta personalen (allt de gör/inte gör, allt de säger/inte säger m.m), rummen, patienterna: då skulle man förmodligen få stänga avdelningen och personalen skulle bli utan sin Saudiarabien resa och i stället stanna hemma och vila för all den övertid de bl.a tvingas (ja, ja, de flesta gör det gärna för resans skull!) utföra för att beta av patientkön något, så semesterresan, blandad konferensresa, blir av.

Varför blev just du min bödel?

Skall vara glad att jag lever och har den familj jag har. Skall. Är. Samtidigt så finns det andra och det försvinner inte puts väck och låter mig vara enbart glad. Jag går just nu på en lina där jag balanserar mellan glädje och förtvivlan mer än normalt. Borderline? Vem vet. Aldrig kollat. 


Trots eller kanske just därför att jag har min lilla familj, lider jag starkt. Händer det mig något så kommer ju de att bli drabbade, ledsna, det vill jag inte. Det är är ju till största delen min kärlek till de mina som gör mig mer mån om att ta hand om mig men det är svårt när ens kropp inte vill hänga med. Den bojkottar mig ideligen.


Vem vet, är det sanning det jag skriver ovan? Ljuger jag även för mig själv? En sak är säker: jag är ego, mycket egoistisk. Men allt har en andra sida: jag är också mån om andra, det är jag. Är jag.

Aj, så kommer den förbaskade smärtan. Fasiken dr X, du gjorde inte ett tillräckligt bra jobb, vilket inte är konstigt när du ständigt måste se dig i spegeln, du som verkar ha drabbats av narcissistisk personlightesstörning. Varför blev just du min bödel? Min vanliga otur.

Inte tuff.

Pratar du med mig? - ropar jag till dottern. Nej, hon som "hatar" alla insekter räddade en fjäril,  lät den flyga ut i det fria. Dock måste hon klargöra "jag hatar insekter, egentligen!" Egentlingen är hon inte så tuff!

Misslyckade val.

Vaknar gång 40 (minst) och konstaterar att det är bra tidpunkt att stiga upp. Värktabletterna har börjat ge lite lindring också.


Det sägs att man svettas mycket nattetid när man kommer i klimakteriet. Mer än jag gör nu? Vaknar man då lika mycket, ofta? Då kan man ju inte sköta ett jobb. Det är bara att hoppas att jag får uppleva en bra klimakterie den dagen den kommer. Som en liten present efter alla "måndagsexemplar"-varianter av kaskad menstruationer, ihållande graviditetsillamående osv. Visst är det synd om mig? Nej visst, man väljer själv om man gör saker till negativa eller positiva händelser.


Varför gör jag ständigt misslyckade val?

Vill ...

Vidrig. Vidrig känner jag mig, vidrig är jag.


Vad förväntar sig dock folk?  Skall jag hoppa på ett ben och skrika av glädjen att vara ledsen, ha ont, vara en reservdelsmänniska? Hela livet, förmodligen halva mitt liv om jag lever länge - vilket jag inte tror - har jag fått vara den som är det "svarta fåret", fått förklara mig, varit den som alltid sett skyldig ut av rädsla för att se just skyldig ut fast jag varit oskyldig. Nu på sistone har jag börjat sätta stopp. STOPP. Detta medför mer lidande, mer ego tankar trots att de flesta av mina tankar handlar om andra bl.a. I de andras tankar om mitt väl verkar dock alltid finnas baktankar. Mer retfullt: de fina tankarna och handlingarna tycks göras med tanke att man gör något för mig som jag önskat, vill. Men det visar sig vara vad den personensjälv önskar och vill, inte jag. 

Säger inget för att inte såra, för tanken är ändå fin men innerst inne grinar jag ändå. Det verkar inte vara min lott att vara nöjd. Varför tar jag inte vara på det som ändå ges/erbjuds mig? Jo visst gör jag det, men samtidigt ... åh, nu slutar denna dag som den började. Jag gråter, jag är ledsen, har ont, vill skrika, vill ... leva/dö/leva/leva ...

Bar kropp.

 

Källa: Fotoakuten

Så vacker höstdag har det varit. Hade jag kunnat gå hade jag tagit en promenad. Snart får vi ju nakna träd i motsats till mig. På förvintern och vinter måste jag sova med nattkläder, på sommaren gäller bara en bar kropp. Skulle underlätta nu när varje rörelse i sängen är en rörelse för mycket. Om inte annat så fastnar jag i de blöta lakan som blir av mina enorma svettningar som sköterskan sa hängde ihop med mina tillfälliga mediciner. 

Varför detta med att fastna i korviga lakan när man redan har nedsatt rörelseförmåga (tillfälligt den med tydligen) är en frustrerande och smärtsam upplevelse.

Tyst!

Invalid. Det är jag just nu och antagligen (och förhoppningsvis inte så länge) några veckor till. Huvudet är trött (-are). Läste just i min facktidning att man skall ta upp alla problem med chefen. Är detta en sådan? Nåja, jag har ingen chef f.n och sist jag gjorde det- -då som rätt ny facklig representant - fick jag så småningom sparken. Jodå, först såg man allt till att de som valt mig drog tillbaks sitt val av mig ... sedan är det skitlätt, det är bara att ta sats och sparka. "Ingen ser, inge hör".


Var? Om jag säger vården? Om jag säger varken undersköterska eller läkare?

Sjunde himlen ...

... skriker när foten råkar trampa på en laddare som jag ej hann se. Satans sådan värk! Skriker högt. Sårbandaget hotar med att sprängas loss!


Kommer att tänka på några händelser, förstås, som skall göra mig även ledsen -inte får man bara bli arg och göra sig illa enkom, inte. 


På sjukhuset häromsistens trodde min blivande rumskamrat att vi var ungefär lika gamla - hon var dubbelt så gammal framkom det utan att vi behövde nämna våra åldrar: hon nämnde sina barns och vi var lika gamla (barnen och jag!) visade sig. Nåja, hon var en rar dam.


Så minns jag då hur jag stolt (visst är det besynnerligt vad små vi blir i vissa situationer) frågade sjukgymnasten, när jag skulle hem, vad han tyckte om mina framsteg och hur ledsen och arg jag blev när han sa: du är för försiktig, du satsar inte...! När jag tänker på det n u blir jag förbannad för detta hör jag så ofta: att jag inte gör/ger mitt bästa, att jag skall prestera mer medan jag ser att jag för djävulens gör bra ifrån mig, mycket bra. Speciellt om man jämför mig med andra i samma situation men som i stället får uppmuntrande ord - sådana ord jag också behöver höra, numera. Sådant gör ont. JA, sådant gör ont numera för det har blivit en spiralkedja där folk upprepar det de läst i papper, journaler eller hört via chefer t.ex som jag lämnat och som tydligen måste hämnas. Det gör ont i att bli behandlad med hårdaste handskarna som finns. Jag har bestämt mig för att inte vara rädd, för att säga vad jag tycker. Jag måste dock betala för detta och det börjar sina i mina fickor.

Varifrån kom de?

Vacker? Nej. Men söt, tilltalande, annorlunda, sensuell, snygg, fin kropp, sexig. 


Fester. Dans. Kavaljerer, pojkvänner, killar ... eller tvärtom. Eftertraktad för att till sist stadga sig. Leva och leva lyckligt.


Så en dag- Varifrån kom de? Ingen hade sagt, har sagt, något. Ingen säger något. Men handen rör inte längre vid persikohyn, midjan är borta, mungiporna pekar nedåt, en rynka mellan ögonbrynen, inga ögonlock syns längre.


Åren, med lätta, mjuka, ej kännbara fötter har passerat detta som är jag, min kropp och har lämnat rynkor, valkar, grå hårstrån, ålderstecken överallt. Min kropp, mitt ansikte som jag minns allt, är inte kvar, för kvar är någon annan.

Bra, dåligt? Tål att tänka på. Just nu är det mest minus men det kan alltid ändras. Lycklig mestadels, dock inte riktigt, riktigt. Inte idag. Kanske i morgon.

Somliga ...

Somliga straffas här på jorden och resten i helvetet? Kan vara ett rättvist system!

Nu.

Nu ser jag inget, känner enbart. Smärta. Att det kan göra så förbannat ont och ändå inte bli trodd! Den läkaren som bestämmer min, andras smärta och därmed behandling (= 0) borde faktiskt utsättas för samma smärta i, säg en vecka, nej tre veckor. Jag skulle då, faktiskt, vilja stå i främsta led och få höra hur/om smärtan upplevdes.

THE FIRST!

Första inlägget:

Du vet inte om hur jag ibland gråter av ensamhet, lusten att dö fast jag vill inte dö. Inte bara du. Så många som anser sig veta så mycket om mig, ändå vet ingen någonting. Inte ens om det står på papper, journaler m.m. Ingen vet min innersta sanning, mina riktiga känslor. Som nu, att jag gråter av vanmakt, av att ha hamnat i den situation jag nu hamnat i. En krympling - även om det kanske ändras så småningom när allt återgår till det normala efter operationen.