Hålla av?

Jaha. Nu är det dags att snart gå till sängs. Inte sova utan läsa, lampan brukar släckas vid midnatt eller senare. Kom att tänka på en sak: en av de som står mig närmast uttryckte sista gången vi sågs för inte så länge sedan:"Jag håller så mycket av dig, det skall du veta. Mycket!" Sista gången jag "hörde något av denna person var då jag var nyopererad och fick ett meddelande via webben: "Jag följer hur det går för dig via NN". Jaha. Var det det som menades med "håller väldigt av dig"? Detta, om det inte hade sagts hade det varit OK, men nu när det sagts gör mig något ledsen, för denna person är en av de få som finns i livet som står mig närmast.


VARNING! Jag vill på intet sätt få någon att tycka synd om mig! Ovan är bara en reflektion.


Nu önskar jag er alla och mig själv en GOD natt!

Vilka vann tävlingen?

 

När det gäller att klä träd, buskar m.m med ljus nu inför julen så kan många varianter visas, en är den här ovan: 1½ gren på ett träd. Ja, varför inte?

Att gå på kvällen i mörkret var så vackert då skenet från alla ljus reflekterades i snön och man såg hur kristallerna gnistrade som diamanter. Vackert, vackert. Gick en något längre promenad, ökar någorlunda i taget, och fortfarande är det folk som reagerar när jag plötsligt vänder eller ser ut att tänka: "Men, gick hon inte förbi här nyss?". Jag kan inte annat än skratta för mitt inre för jag kan ju inte berätta för alla om varför jag går så konstiga promenader. Skönt att det är kallt och jag kan gömma mig någorlunda i min jackas inbyggda kapuschong med päls.

Nu är garntävlingen slut och vinnarna kommer att presenteras så snart de utsetts. Gissar att det blir i morgon.

Ovädret?

Nu är det dags. Nu är det dags igen för min kvällspromenad. Halvsuttit/-legat och stickat en sjal, Nr 10 på stickorna och ... rätt fult garn enligt min smak. Jag har fått det, kanske blir det annorlunda när sjalen är färdig. Gör detta under tiden som jag väntar på garn till två halvfärdiga alster då garnet till dessa tog slut. Närmaste garnaffären har inte den sorten så jag har beställt med via två affärer online. Nu har jag dock väntat rätt länge men det lär vara det dåliga vädret som orsakar förseningar. Jag vet inte vad jag skall tro om det. Men en sak vet jag: måste ta min kvällspromenad.

Älskling.

 

Om jag hade själv en liten eller kände någon med en liten tös skulle jag köpa detta set. Strumpbyxorna ser ut som det satt skor på men allt är stickat. Så fint.

Huvudvärk.

 

Fotoakuten

Sov dåligt eller något sämre än dagarna innan. Vaknade med huvudvärk. Kan det vara pillerreduceringen? Kan vara så. Får se hur dagen artar sig. Jag vill dock kunna öppna fönstret till dagen utan dessa piller så fort som möjligt, dock utan pina och vill inte vara martyr.

Vill påminna alla som vill delta i tävlingen kan göra det fram till kl. 20:00 idag. Sedan stänger jag för deltagandet.

 

God morgon.

Överger aldrig?

 

Detta är ett av träden som var klätt så fint idag på min gata. Så säger jag god natt denna kväll som innebar en sänkning med ett piller nu till kvällen, Hoppas det inte blir för jobbigt i natt - hoppet överger en aldrig sägs det!

Till alla er ...

Jag har fått en till:

 

Award

från Paula med bloggen: Änglahemmet. En kämpe som verkar vara väldigt bestämd så jag lyder och berättar 7 saker om mig.

1- Långhårig.

2- Normallängd.

3- Bet på naglarna tills för ett år sedan ungefär.

4- Slutade röka för drygt 2 år sedan.

5- Tycker om att läsa.

6- Gillar bra biofilmer.

7- Kort stubin.

Jag väljer att ge den vidare till alla som finns ute i etern och har både det ena och/eller det andra som ger de smärta, vissa svårigheter, trötthet m.m. men som ändå kämpar och sprider glädje. 

Till alla er kämpar/krigare! Ta denna award!

Magiskt.

Se så grann den gran jag "hittade" ute är!

 

Nu är det så mysigt med alla adventsljusstakar och stjärnor. Tyvärr når inte jag till att tända hälften för kontakten hamnar i knä/golvhöjd på vissa så jag får förlita mig på dottra eventuellt när maken kommer hem. Ändock så är det så mysigt att ta en kvällspromenad och alla ljus reflekteras ut mot snön ute. Lite magiskt så här när vi närmar oss jul.

Njutafunktions knapp.

Vilken strålande dag! Solen skiner och snön glittrar för fullt. Förmiddages promenaden avklarad, det går så bra med mina broddar. Det enda är att jag saknar bra skor.


"Tanterna" på min gata jobbar för fullt med skottning av den minimala snömängden som fallit sedan igår. De är dock dubbelt så gamla som jag och jag, jag skottar ingenting! Nåja, jag får inte göra det, annars brukar jag göra detta vid behov och då har jag minsann aldrig sett tanterna ute ... besynnerligt, är det för att ge mig dåligt samvete? Lyckas ej då jag vet att jag inte får. Det är bara så.


Det är i alla fall en väldigt vacker dag, då känns smärtan med åtminstone ett leende framkallat av det vackra jag ser. Skönt att "njutafunktionen" fungerar fortfarande!

Förlänger ditt liv - gratis.

 

Så smart, så genialt, så br ... måste kissa ... HJÄLP!

I samma tidning står det hur bra det är med skratt - oavsett om det är äkta eller ej - så varsågod.

God morgon

Moderna uttryck.

Som en gammelmormor gick jag omkring (böjd av ryggens smärta), satt inte still i soffan som jag dela med dottra vid fikat. Dottra blev förstås trött på mig när jag inte kunde sitta still, ett av mina andra barn tittade på mig med en oroad blick. Fikat avslutades dock med ett gott skratt för jag kan inga moderna uttryck och lätt missförstår ungdomarna. Det bjuder jag på för jag älskar när de skrattar. Gjorde det när de var små och gör än, halvvuxna som de är!

Idag så.

Tjuvsmakat. Tjuvsmakat min kaka. Idag delade jag den i lagom bitar och lade i aluminiumfolie. Som vanligt "lossnade" några små kanter och, ja, inte på en gång men någon timme senare försvann dessa små kanter. Just det, i min mun! Kan tala om att den är ... god. 

Idag, vid adventsfikat så blir det en riktig bit. Och nybakta lussebullar. Hjälpte maken med de igår. Rullade till några och satte dit russin, det var lagom jobb för mig. Så ska vi smaka på årets första glögg (fast flaskan är kvar sedan förra julen). Några klunkar för mig, mina piller tål inte mer. Men det gör inget, bara jag får KAKA och BULLE!

Att ge är en gåva.

 

Fotoakuten

Så har den kommit: ljusets högtid. Idag är det första advent, första ljuset tänds. Adventsfika med glögg, pepparkakor och lussebullar. Önskelistorna läses upp.


Mitt i denna glädjens tid hoppas jag ni alla tänker på de som inte kan fira, som inte har råd, som inte har ett hem. Att ge är den finaste gåvan. De finns många organisationer att välja för den som önskar hjälpa till och kom ihåg: lite är bättre än ingenting!


God morgon.

Awarder

Se vad det finns snälla människor runt omkring oss. Två stycken har valt att ge mig var sin utmärkelse:

 

Denna fick jag av Smulan och jag skall berätta  7 saker om mig:

- Morgontrött

- Oftast glad.

- Föredrar vin framför öl.

- Nyfiken.

- Ställer upp för mina kära och även andra.

- Ser sällan på TV.

- Älskar att läsa och syssla med handarbete; både sticka och snickra t.ex.

 

Denna fick jag av Pysselkiisen med en mycket min motivering.  Den här awarden innebär att välja tre favoritförfattare och ange en bok av dem.

- J C Oates  "Blonde" (äger nästan alla hennes böcker)

- Bodil Malmsten  "Det är fortfarande ingen ordning på min papper (äger nästan alla hennes böcker)

Två författare som det enda de har gemensamt är könet.

- Gabriel Garcia Marquez " Hundra år av ensamhet", sedan de sista verken har inte varit så bra enligt min smak.

Det är något av det svåraste att välja andra att ge vidare till så jag ger de till alla de som läser mig och tackar både Smulan och Pysselkiisen för den fina gesten som gjorde mig väldigt glad.

Aldrig mera.

Bakandet gav mer än ont i baken, fy så detta tog på rygg m.m. Så ont, vill inte behöva baka mera, inte laga mat, ingenting. Känner mig som en bortskämd hemmafru som inget gör hemma mer än klagar om sitt onda. Nu får jag dock skärpa mig. Snart bjuder maken till bords.

Bak var det!

Så nu skall det bakas. Gärna socker i stället för salt (varför gör jag fel ibland? En dl socker är inte som en dl salt) och alla ingredienser för det är viktigt att inget saknas. Jaja. Frågan är mest hur jag skall fixa det då både sitta/stå är besvärligt. Får tänka på hur glad alla blir när de ser kakan i morgon (och får ta en bit!). Det får ge mig styrka och tålamod. 

Och så skall jag tänka på maken (fick jobba extra idag, 5o timmars veckor har han ofta)som både lagar maten, diskar, handlar, går till sitt jobb efter att alltid ha tränat först. Han bakar sitt eget bröd, han bakar bullar som de till i morgon, går till apoteket åt mig samt även lämnar och hämtar paket på posten åt mig. Säkert har jag glömt något. Han är själv ganska ny opererad fast på annan del av kroppen. Så, upp med tröjärmarna och fram med ett leende: här skall bakas!

Nu sätts jag på prov.

Idag sätts jag på prov. Den traditionsenliga mjukjulkakan som endast jag bakar skall/måste finnas vid första advent. Första advent är i morgon. Har deklarerat att i år kan det inte bli som alla jular hittills med all städ, matlagning m.m. Men, denna kaka symboliserar så mycket som jag inte går in på här så jag måste försöka. Jag skall baka den. Hur det nu skall gå, det vet vi inte förrän när jag tar ut den från ugnen, slutligen. Det är ett prov och jag drar mig från detta, ska, ska ... snart måste jag. Nåja. Som vi säger: försöka duger. Eller?

Vibrerande,roterande effektiv.

 

Det tog många år att övertyga maken om att köpa en sådan. Vibrerar, roterar, rengör! Åren gick och så en dag: vi blev ägare av två (en för far och mor, en för barnen) elektriska tandborstar. Vilken känsla. Jag började tycka det var skönt att borsta tänderna. Tandborsten gjorde ju hela jobbet och tänderna kändes rena på ett riktigt sätt, t.o.m visdomständerna borstades med denna lilla roterande tandborste.

Av någon anledning så äger jag numera en vanlig, icke elektrisk tandborste. Måste bytas ofta. Maken däremot, han har förblivit den elektriska trogen. Jag tror jag tappade intresset när batterierna började spöka och allt som oftast fungerade inte tandborsten när jag skulle använda den. Men, om vi köper en ny, bättre, fräschare?

God morgon.

Ego - Egoism - Egoist - Jag

 

Fotoakuten

Eh, vad har hänt? Har jag gått miste om något? Har julen varit? Har jag varit så inne i min egen smärta, inne i bara mig själv att jag inte märkt något?

Jag trodde jag var en människa.

De ringer. Måste ändra tid. Bäst att inte protestera, inte visa missnöje även om det handlar om flera dagar "Ja visst, det går bra", egentligen inte, men säg inget för då kanske du inte får en tid överhuvudtaget. De kan fråga om konstiga datum och tider och förväntar sig att man tackar och tar emot.


"Hej, det är din ***, tyvärr måste jag ändra tiden, kan du dagen efter tidigt på morgonen? Men du, egentligen, visst jag respekterar att du har svårt veckan före i stället men skall vi inte ta en tid då? Jaha, det passar inte (med väldigt sur röst), ja, jag skriver här (? skriver vad, till vem? Jag kan faktiskt vända mig till någon annan ***, jag har rätt till det som patient- så klart säger man det inte!) då, att du tackar nej till mina förslag. Jaha, då säger vi dagen efter den tiden då. Och så har *** ändrat den tid jag fått tidigare och som jag ordnat allt för att kunna ta mig till denna ***! Jag undrar vem som ger läkare, sjukgymnaster, terapeuter m.fl rätt att bete sig hur som helst, ställa krav och t.o.m visa vrede mot oss patienter om vi inte ställer upp till 120% på deras villkor?


Just det, min eventuellt (skriver eventuellt för h*n har redan framkallat negativa känslor hos mig med sin sura, arga röst och sin krävande stämma) blivande sjukgymnast ringde. Men, det är så att om h*n tar emot mig på ett otrevligt sätt eller beter sig som ett svin så byter jag och då förlorar NN en patient! Jag är nämligen trött på att bli behandlad som skräp, som någon som ingenting är värd. Jag har en annan sjukgymnast (dock längre avstånd dit) som välkomnar mig när jag vill. 

Borde jag förresten göra en anmälan alla de gånger jag råkar ut för sånt här? Det är ju hot. Förtäckt hot. Egentligen.

Ljus idé?

 

Fotoakuten

Undrar om kommunens gatuansvarig varit utomlands och fått solsting. Något konstigt är det nämligen när stora plogbilen kommer två dagar efter varandra (de brukar komma en gång på våren och en på vintern). Inte hade det snöat så mycket sedan de var här igår, inga svårigheter att ta sig fram varken för bilar eller gående.

Varför jag funderar över detta och tydligen är negativ och tycker det är slöseri med pengar beror på att kommunens tankar om kollektivtrafiken, bl.a,  är sådana att man dragit in på ett flertal busslinjer och kör sparsamt, vilket betyder få gånger dagligen. På helgerna går det knappt några bussar. Så min tanke är att man skall tänka produktivt och satsa på sånt som gagnar kommuninvånarna.

God morgon.

Lycka - Ångest

Skrattade högt när jag gav mig ut på min kvällspromenad, tänkte att detta måste jag komma ihåg, passar i min blogg. Precis, passade men jag minns inte!


Nå, gick den långa sträckan för att se hur det går. Måste öka till två ggr 10 min. Jodå, det var inte nyplogat men broddarna var på. Det kändes i ryggen, benet ... det ska, det ska gå! Och det var tvunget att gå för idag är alla borta så ingen kunde jag be komma hjälpa mig hem. Halvvägs blev det också sådär snurrigt i huvudet om jag försökte titta rakt fram istället för på marken. Konstigt. Men, 11,40 min. Inte illa. Värken är en annan sak och lite middag måste jag få, nu!


(nu kom det en sådan där ångest/vrede/ känsla igen, som för några veckor sedan ... Kroppen tar stryck av detta, hjärnan. Tur  jag är ensam just nu. )

Ofarlig utflyktskorg.

 

Nu kan alla de små ha pick-nick i hemmets lugna vrå med ovan från Oskar &Ellen.

Själv behöver jag en en siesta, trött som få.

Broddar.

Härligt, härligt. Brukar inte redovisa mina promenaders tid så ofta som förr men idag, idag när det snöade, när en granne upptog några sekunder av min tid, så gick jag rekord snabbt. Min längsta sträcka tog mig idag 10 min (OK, mådde lite konstigt på väg tillbaks -om jag tittade med huvudet rakt fram fick jag kraftigt svindel och kroppen smärtade) !!!  Väl hemma nöjd med mig själv ordnade jag en kopp kaffe och la mig här vid datorn för att vila den kraftigt smärtande ryggen, nöjd så nöjd. 

Sedan vill jag rekommendera alla att skaffa broddar, de som apoteket säljer, kostar kring 200:-, och som sätts bak under skon och fästs med ett kardborrband. Dunder bra. Det var på ett ställe där jag satte främre delen av foten först och kände att det var halt, väldigt halt. Men annars kunde jag gå helt avslappnad.

Vinst.

Ser genom fönstret att det är bara att konstatera att det blir ingen promenad idag, det snöar och det är redan så mycket snö, ungefär till knä höjd. En suck lämnar mig men så hör jag ett ljud. Javisst är det snöplogen. Aldrig förr har de varit så snabba att komma ... jag inser att jag var nöjd med att slippa ge mig ut. Sucken var av glädje.


När jag börjar skriva detta erfar jag en känsla, jag är, konstigt, glad att de plogat för kroppen vill ut! Detta är inte klokt. Vad är det med min kropp, den följer icke hjärnan längre? Har den frigjort sig?  Är det en vinst eller en förlust?

Vackert.

 

Minus fyra. Oplogat men vackert. Som en av de som slipper ta bilen, gå till bussen-tunnelbanan-tåget till jobbet/studier är det här vädret bara ... vackert. Tittar på det tjocka snötäcket och njuter. Vintern är här och det är vackert.

God morgon.

Massage.

Det har gått en (1) månad och två dagar sedan operationen. Sambon har just bytt förbandet. Jag vågar fortfarande inte titta på "såret" men denna gång vill jag veta: hur långt är såret? "cirka 12 cm" Hur ser det ut? "Bra" Är det rakt åtminstone? "Hyggligt". Nej, jag vill inte se än. Varför tar det emot? Har sett tusentals sådana liknande, värre till och med. Men, det är inte bråttom. Jag har ingen brådska.


Dottra min är så fin (vems dotter är inte det?)! Men hon är så go´, hon ler och skrattar så fint men mest av allt är hon speciell och söt och fin och bäst pga hennes sätt att se på sina medmänniskor. Inget skvaller, inga förutfattade meningar, inga elakheter. Jag får sån lust att hålla om henne, tätt intill mig. Enda sättet att ha, numera, en närhet med henne är genom att erbjuda henne massage. Nu kan jag tyvärr inte men när min rygg blir bra, gud vad mycket massage jag kommer att ge henne!

Glömska.

Suttit för länge och stickat, det talar mig kropp om nu. Trött så det bara är att blunda och somna men, just ja, kvällspromenaden finns där. Har glömt att ta den, gå den. Nåja, det är bara att ta på sig kläder, skor och inte att förglömma: broddarna.


(svårt med en läkare som är bortrest och man inte får prata med någon annan heller då hela avdelningen är bortrest. Beslutet att minska morgondosen verkar inte vara så bra, men frågan är: hur länge är för länge. dvs när måste man sluta helt? Oansvarigt att lämna patienter som genomgått denna stora operation utan någon som helst information om vart man kan vända sig.)

Handduk och maken.

  

Jag vet inte vad det är med maken. jag som har mest och längst hår får en badhandduk som är knappt större än en handduk för händerna!

En enda fras?

Det snöar och det blåser och det är kallt och halt och gud så glad jag var att jag skaffat broddar när jag gick min promenad!

Vanemänniska.

Gott! Har precis njutit av en kopp kaffe. Har inte gått min promenad än. Brukar ju göra tvärtom: först promenad vid 11 och så en kopp kaffe när jag är tillbaks och tittar i bloggar bl.a. Idag icke så. Det är så skönt att inte vara en vanemänniska till 100%. Kan rucka på tider väldigt lätt. Dock har jag vissa tider, saker jag inte ruckar på. Kalle Anka på julafton med alla sittandes vid glöggbordet t.ex.


Tittat i min nya Stickbok igår kväll. Blev lite besviken. Det skulle finnas allt man behöver veta men tyvärr stämmer inte det. Det är en väldigt bra och fin bok och jag kommer att ha mycket glädje av den. Men, den innehåller inte allt det en nybörjare behöver. Olika sätt, mönster, förkortningar m.m. Får titta igen och se om jag hittar någon bok som jag kan önska mig nu till jul. För så pass mycket kan jag att jag kan vänta fram till dess!

Krossa fingrarna.

 

Ibland är tanken snabbare än man tänkt sig: tänkte att jag skulle krossa min fingrar ... ja, det var de ord jag hörde mig (man kan ju höra sina tankar utan att prata och utan att vara galen) säga. Vad jag tänkte egentligen var att jag skall hålla mina fingrar. Så kan det bli ibland och är det så att man pratar, ljuden får lämna en, med någon så kan det bli väldigt konstigt. "Krossa dina fingrar" - skulle den man pratade med säga, och innan jag förklarat skulle en tanke, kanske att jag är galen, uppstått i den andres hjärna. Så är det.

Men nu är det så att jag skall hålla mina fingrar för att det skall gå bra idag att jag minskat medicineringen. Nu på morgonen så tog jag en mindre dos smärtstillande, vill testa om jag klarar mig sedan med någon vid behovs tablett i stället. OK. Vaknade som vanligt inatt ggr flera med mycket smärta men, dagtid kanske kan kroppen fungera ändå, med mindre smärtstillande (det är lite dumt att man inte får dela på min medicin. Själva tabletten- för då skulle man inte behöva minska så markant på en gång).

God morgon.

Brev till mamma.

 

Fotoakuten

"Brev till mamma.

Mamma, nu vet jag att du finns kring mig. Jag har dig i mitt hjärta rättare sagt och därifrån kommer du ibland. Som nu t.ex, nu när jag funnit en glädje och lugn när jag stickar. Tänkte på det nyss, varför? Ju, för jag kände en varm svepning, som en fjärils vinge när den nästan nuddar ens kind, bara nästan. Jag kände behag, lugn och jag tänkte på dig. Du mamma som hade som hobby att sticka. Du som tyckte det var skönt med långa arbetsresor med tåget för då fick du sticka i lugn och ro. Du som stickade så mycket till dina barn, din man och senare till alla dina barnbarn. Hur vi undrade hur du kunde hinna. Men du förklarade med att du ja, du tyckte om att sticka. Du hade mycket lite pengar att röra dig med och vad gjorde du för de? Köpte garn. Köpte garn och satt under dina timslånga arbetsresor och stickade och stickade. De mest fantastiska arbeten. Du kunde sticka vad som helst. Du var bäst!

Mamma, jag saknar dig så väldigt mycket, trots att åren gått så saknar jag dig och det är som om det vore igår jag pratade med dig. Idag, idag när jag satt där och stickade var det nästan som jag kände din lukt, jag kände dig nästan inne i mig, tillfreds, lycklig. Tänk vad du skulle ha gett mig ett av dina leende om du såg mig nu, stickandes, glad och nöjd med mina tafatta skapelser. Men, du skulle bara säga: "du lär dig, det är inte svårt. Vad behöver du hjälp med? Behöver du hjälp?" Och du skulle ge mig svar på alla mina frågor, ge mig all hjälp för du var världens bästa stickare!

Mamma, jag saknar dig så. Jag tackar dig för att du gett mig de få kunskaper i stickning jag äger. Att de är få är för jag hade aldrig tålamod att lära. Mamma, den känslan jag erfor idag, den skall jag försöka behålla så länge det går för jag saknar och älskar dig!

Din dotter."

Håller sticka med tänderna.

En bild av mig nu: Halvligger på sängen med kuddar i alla storlekar och bloggar. På ena foten sitter en broddförsedd sko, på ena handen har jag en bok om stickning som jag håller på att tappa, en kabel från min nya rundsticka hänger från min mun, jag håller kvar den där med tänderna och garnet hänger ner på tangentbordet där skrynkliga räkningar från vården samsas från en som måste betalas: sjukhusbesöket (den går inte på frikortet!).


Nej, ovan ljuger jag ihop. Men kastade precist ett öga i stickboken (kom just upp från att ha ätit middag) och läser: " Lösningen är att använda ett halvt nummer mindre sticka för de aviga varven och vips blir stickningen jämn och fin. " Visste alla det? Angående hur man stickar aviga och rätta.


Undrar om ni tror att det enda jag är intresserad av är stickning? Svaret är nej. Jag valde detta då det är svårt för mig just nu och en tid framöver att utföra annat där man måste stå eller sitta. Visserligen kan jag läsa och det gör jag, fast inte i den takt jag brukar, är för otålig, smärtan gör mig sån. Bion, teatern m.m kan vi inte gå på (vi passade på att göra detta så mycket vi bara kunde före min operation, ibland var vi på bio två gånger samma dag!). Skriva, jag brukar göra det, känns inte heller som ett alternativ, det är energikrävande och den jag har nu går till promenadträning. Sedan skriver jag denna blogg, som skall vara mitt sällskap ut i det friska, ut i livet.


Så är det. Just så.

Omtumlande.

 

Denna dag har varit väldigt omtumlande, bara halva har gått, med många händelser. 

* först kommer min kudde som visade sig bli tre (3) olika till sist. En för stol och en för soffa/fåtölj som blir två så jag kan ha en OM jag skulle åka bil.

* posten kom: a) Tradera vinst med rundstickor, b) min stickbok, c) garn och d) mina halkbroddar (otroligt vad snabbt det gick från att beställa till att få de från Apoteket AB!). Fick även mitt frikort (som ordnades annorstädes pga att det blivit lite missar när jag fick åka till akuten dagar efter hemkomst från Y-sjukhuset och de inte ville ta emot mig medan VC tyckte tvärtom.) Nu kan jag riva alla räkningar från vården som kom fast jag egentligen skulle haft frikortet. Vilken skön känsla!

Ja, det var det som jag skrivit ovan men bara det var väldigt mycket och väldigt trevligt tycker jag! Omtumlande, omtumlande!

Nu kommer jag att kunna gå min kvällspromenad som jag hade trott inte skulle bli av då temperaturen har sjunkit ytterligare och ingen har sandat hos oss så det är rena isgatan så fort jag tar ett steg ut från vår uppfart.

Liggande ställning.

Då åkte man på ett banan skal, nästan, kändes det som. Min raska promenad, den som skulle bli längre och rask höll på att gå väldigt rask, hotade att det stannade vid några raska steg och så ... liggande ställning på marken! Dock hade jag tur, det är precis under 0 grader här, så jag klarade de halkiga delarna och största delen av promenaden blev på sandade trottoarer. Det hade sett ut om jag brutit någon kroppsdel för vig är jag ju inte, aldrig varit och än mindre nu efter operationen.

Så går jag i väntans tider, igen! Idag måste det ju bara komma något av det jag beställt. En kudde kommer i alla fall på eftermiddagen, det vet jag eftersom den som kommer med den och jag kom överens om det igår. Om den passar kommer jag att se ännu roligare ut när jag sitter med andra vid t.ex matbordet. Jag är lite för lång i överkroppen, en större del av de centrimetrar som skulle hamnat i benen hamnade liksom fel. Benen är korta, överkroppen lång. Detta har oftast resulterat i förvånade miner hos folk som inte känner mig och träffar mig när jag sitter. De tänker sig en ovanlig lång kvinna men när jag reser mig så, blir jag som en gris: kort och tjock!

Förlorat min man?

 

Fotoakuten

"Din man har börjat knarka", "Tydligen säger din man till alla att nu har han börjat ta narkotika i form av en massa piller dagligen" - ja, sådana meningar nådde mina öron. Jag hade just fått veta om min dödliga, smittsamma sjukdom med hjälp av en väninna: vaknade av att hela ryggen gjorde hemskt ont. Via min vän (varför sov jag över där?) fick jag hjälp att titta på min rygg med en spegel. "Allt som är rött ( hela ryggen var ju röd!), du ser att det ser ut som en fjäril? Det är det typiska tecknet. Vi måste iväg till sjukhuset omedelbart. Sjukdomen har gått för långt."
 
Jag rider på en häst, bara jag som sitter på något över huvudtaget, alla andra på gatorna går, det är fullt med folk på gatorna. Så, så ser jag "honom", min man. Han går förbi oss och våra ögon möts men jag vet att det är för tidigt att prata med honom, då förlorar jag honom för alltid. Jag blundar en liten stund, vill minimera risken att jag ropar hans namn och när jag sekunderna efter tittar igen ... då är han borta och då förstår jag redan förlorat, att jag aldrig kommer att återse honom. Jag bara förstår och gråter i  tysthet.

- Ovan var min mardröm i natt, som jag vaknade från. Darrig, för en verklighets baserad dröm är alltid otäckt. Orsaken till min mardröm är just ordet i drömmen: smärta. Väldigt mycket smärta idag, brännande smärta. Dock är jag glad, glad att jag drömde, för jag vill inte förlora honom, min man. 

God morgon!

En speciell liten människa.

Efter en kort tid med tankar hit och dit så kom jag på att jag kunde testa och virka en vanlig halsduk till en liten människa som jag fått som bonus, förhoppningsvis mer än till en kort tids lån, för det är en mycket fin liten en. Garnet är sådant som mönstrar sig självt så, få se. Hade bara köpt lite för det skulle jag ha till annat jag virkar men, slutresultatet får visa. Det går alltid att repa upp även om jag inte gillar det ... nu handlar det dock om ett ganska litet arbete.

 

Fotoakuten

Det skall bli så skönt att få en kudde anpassad till mig, eventuellt. Bara att kunna sitta mer än 5 minuter (kanske maken kan få sällskap till nyheterna igen!). Det börjar snart bli dags att börja med scrapping av julkort nämligen.

Eva. Eva Dahlgren.

Eva. Eva Dahlgren. Har just lyssnat på hennes sommarprat 2010 i P1, pod-variant. Detta kom sig för att maken laddar ner varje 1-timmes program som han lyssnar på när han sportar. Han gav mig tipset att göra detsamma när jag stickar. Och, det är givande. Jag brukar inte lyssna på radio men är nu glad över att lyssna på sommarprat 2010.


Eva Dahlgren lyssnade man på lite i ungdomen, inte mer. Inte riktigt min stil. "Träffat" henne har jag gjort i olika sammanhang. Nu lyssnade jag på hennes sommarprat. Efter timmen som jag lyssnat har jag kommit fram till att om jag skulle få välja en kvinnlig person att ta med till en öde ö, så skulle jag välja Eva D. För hon är smart, rolig och kan/ger så mycket. Sant.

Peppar, peppar, peppar!

OK. Vad gör man när stickorna, garnet och stickboken jag beställt och trodde skulle komma idag inte kom? Förutom att man blir sur, besviken m.m. När det där gått över? Jo, då får man tänka om. Garn har jag och stickor med (allt fel enligt mina planer dock) så något får jag hitta på.


Ringt arbetsterapeuten som kommer med någon sorts speciell kudde i morgon för att se om jag kan sitta någorlunda. DET skulle underlätta rejält! Sedan verkar som om jag (se vad jag kan!) kommit på rätt dosering av pillren så jag slipper åtminstone den värsta smärtan, peppar, peppar, peppar!

Egen coach gratis.

Ivrigheten har bosatt sig i min kropp:
* väntar på boken som skall lära mig stickning från grunden.
* väntar på garn.
* väntar på Tradera vinst, stickor. så jag kan sticka.
* skall börja sticka en halsduk, tror jag, så fort jag laddat mer energi.
* m.m.

Det snöade, marken var alldeles vit, mina stövlar var vita. "Så, nu raskar du på! Kallar du detta en rask promenad? Nej, sätt igång, fortare! Glöm inte slappna av, ner med axlarna och andas!" - Så, kom hem: min raska promenad tog bara 10.51 min mot 12 någonting häromdagen och då var asfalten fri från snö och jag tycke jag gick riktigt fort. Se, jag misstog mig då, jag kan tydligen bättre bara jag vill och lyssnar på min inre coach!
'

Föredrar otrohet i detta fall.

Hackspett. En herr eller fru hackspett och gått en vända runt vårt hus! Jag befinner mig på husets översta våning. Hör plötsligt det karaktäristiska hackspett-hackar-ljudet. Hör hur det liksom förflyttar sig runt huset, kan inte konstatera om den hackar överallt här uppe då dottra ligger och sover i sitt rum med stängd dörr. Ve och fasa om herr eller fru hackare får för sig att vårt hus smakat gott. Har hört att de kan förstöra ett hus då, i fall de gillar det, stannar och hackar sönder bit för bit. Finns inget sätt att bli av med de heller. Bäst man tror man skrämt de så är det tillbaks. Trogna lär det vara och jag tycker att denna egenskap passar illa hos en hackspett. Det är bara att hålla tummarna.

Upp.

 

Fotoakuten

Nollgradigt, mulet, så mycket snö det kommit under natten ... och ingenting hjälper, även om "försöka duger": upp, upp, upp! Och så, när man är uppe så känner man att man lever, att man har en rygg. Vet också att med lite rörelser så kommer det att kännas lite bättre och promenaden, den väntar, den är som en trogen vän: den väntar.

God morgon till alla!

TACK!

Måste säga: TACK till alla som peppar mig, ni får:

 

Under tiden som jag är under återhämtningsfasen så vilar jag hos maken min

  

som ser till att ta hand om mig och ge mig värme.

Nej, det kommer jag inte att kunna.

 

Nej, så här kommer jag inte att kunna göra någon mer gång. Däremot kan jag gå och tog just min kvällspromenad i duggregn. Något längre tid tog det, än jag trodde, men det beror nog på den raska morgonpromenaden som satte sina spår.

För stor.

Om man inte kan ska man nog låta bli. Av fyra polohalsdukar har två blivit bra. En blev liten i början och enormt stor på slutet. Den sista som jag stickade färdigt nu, den är för stor, enormt stor, hela den. Så många timmar. Så mycket jobb. Borde sluta, låta bli att försöka. Men nej. Jag skall sticka bl.a en halsduk dottra vill ha, benvärmare och annat. Men nu skall jag titta noga vad man rekommenderar för garn och stickor. Bland annat. Och så har jag en bok på väg till mig, en bok för nybörjare med många bilder och förklarande texter.


Nog skall jag lära mig!

Sommarprat.

Nu skall jag lyssna på "sommarprat" via nätet (maken tipsade mig) medan jag stickar en polohalsduk som bara skall bli klar idag!

Gick en rask promenad på 11.27 min. Skönt att ha det gjort! Blir stolt över mig själv som brukar vara så lat!

Låtsas som det regnar.

Tja, det är mulet (misstänker duggregn), blöt och ... en massa som går att skylla på för att slippa gå min promenad. Vem som vinner på det? Ingen, tvärtom. Så, bara att ta på ytterkläder och skor och ge sig ut och "låtsas som det regnar" (ha,ha det passade in precis)!

Skuggad?

 

Fotoakuten

Vaknade som vanligt av en mardröm. Via denna kommer jag, nu när jag är vaken, att tänka på A, en nära person (ja, nära förr numera vet jag inte). A som via Internet låtit mig veta att h*n följer mitt tillstånd, hur jag mår efter min operation m.m via B som har ringt några gånger. Var inne på denna kända samlingspunkt på nätet där de flesta har var sin sida. A skriver dagligen något om sitt liv, lägger in bilder m.m. Telefon samtal till mig verkar dock vara för besvärligt, tar kanske för mycket tid eller?


Det var inte så många månader sedan A talade om för mig hur mycket h*n älskar mig, bryr sig om mig. Är det möjligt att A följer mitt tillstånd ändå på något sätt som jag inte märker?

Huvud och armar förblir fria.

Så, nu skall jag, nu slår jag till!

 

Köpa denna röda, krögarförkläde för 77:- på rea. Den ser tjusig ut enligt min smak och dessutom täcker den nog hela mig, utom huvudet och armarna.

Gjort är gjort.

Huvudvärk på gräns till migrän. Hjälpte inte ens med lite vila. Så kom jag på att jag slutat ta Alvedon helt och hållet från att ha tagit fyra gånger om dagen enligt X-läkarens ordination. Nu hade jag knappt några kvar, läkaren på semester så jag slutade. Nu har jag tagit Alvedon, verkar börja fungera! Men, illamåendet orsakad av?


Promenaderna går nu mer ut på att gå lite längre om jag kan. I morse gick jag nästan 12 minuter snabbt och nu 7 min icke så snabbt. Måste köpa broddar nu när det kan bli halt. Annars går man spänd eller stannar inne. Obehag kommer och går. När det är som värst ångrar jag så denna operation. Men, gjort är gjort.

Havregrynsgröt.

Hur kan man ändra sina smaklökar så oerhört med tiden? Som barn avskydde jag, mådde faktiskt illa bara jag kände lukten av, havregrynsgröt. Ingen kunde få i mig det medan alla min syskon tyckte det var jätte gott. Vad åt jag till lunch nyss? Havregrynsgröt! Gör enligt dess förpackningsrecept för microvågsugn och jag gör 2 portioner för jag tycker inte man blir mätt på 1 (??). När det är färdigt så har man socker och kanel och mjölk längs tallrikens kant. Så gott! Passar så bra en mulen, kylig dag som denna. Vem skulle trott det? En bestraffning kan bli en riktig belöning.

Gömplats åt juveler.

 

Från att ha varit en önskad present, nästan ett måste, dagligen buren i perioder har den nu förpassats till skräppåsen. Skräp. Skräp? Men, säger jag till ägarinnan, den kan vara bra att ha vid maskerad bl.a. Vilken blick man får ... "den är trasig och den använde jag jämt när jag var yngre". Och? Där står jag bredvid denna fina prinsesstiara, för den är faktiskt fin, och undrar var jag kan gömma den till att ta fram när/om det blir barnbarn.

Lättöl ger baksmälla.

 

Fotoakuten

Ska man vakna med baksmälla så borde man åtminstone ha fått dricka av det goda vinet alla andra drack till middagen igår, eller hur? Men bakfull efter en lättöl? Det låter t.o.m löjligt.Nej, det gillar jag inte. Väck huvudvärk och allt annat, jag har redan nog!

När jag skulle hämta tidningen så var det så vackert vitt - måste ha snöat väldigt mycket i natt. Vackert. Och så ber vi om lite sol, om det går för sig, för då blir det vackrare än vackert.

Snabb, god måltid.

Har du bråttom och vill äta något gott?

"4U2:s Snabbpizza"

Sätt på ungen, högsta värmen


1 påse Hönökakor eller liknande, den mindre varianten (tårtfats storlek)
1 påse riven ost för pizza
1 burk stark tomatblandning - finns bland alla Tacos ingredienser bl.a.


Några eller lite av varje av dessa ingredienser: skivad skinka, färsk/burk champignoner, burk skivad ananas, Tabasco, mozzarela ost, någon sorts skivad salami, burk kronärtskockshjärtan.



Bre så mycket du önskar av tomatblandningen på brödet. Lägg skinka/salami (strimlad är godast) på och sedan något av alla ingredienser eller de du vill. Krydda med mycket torkad oregano.Överst så mycket riven ost du tycker är gott. Så in med de i ugnen tills osten smält ordentligt. Ha på Tabascodroppar om du gillar stark mat.


Om du använder kronärtskocka så dela i små bitar, detsamma gäller ananasen ( eller så kan du ha en hel skiva på i mitten - brukar jag ha).


Det går fort så passa minipizzorna ordentligt. Servera gärna en god riven vitkålssallad till.


Smaklig måltid!

Månen och jag.

Kan man bli rynkigare än ett russin? Ja. det tror jag. Jag har kommit på att om jag skulle gå ner i vikt så skulle den stramande fettet som samlats i ansiktet försvinna som när man prickar en uppblåst ballong. Alla rynkor jag samlat på mig kommer att bli synliga eller rättare sagt, det kommer inte gå och se vad som finns där där mitt ansikte förut satt. Rynkigare än ett russin med glasögon på. Usch, nej. Mullig får jag allt lov att vara. Det är konditionen jag får göra något åt, bara den. Skaffa lite muskler här och där också. Sedan får jag vara nöjd och glad och glädjas att jag och månen har något gemensamt då och då.

Smärta med stolthet.

 

Fotoakuten

Nej. Det var inte en solros. Däremot så var det en sol som jag tyckte mot mig flinade så: på med utekläder och skor och raska steg. Gick längre än vanligt, och så fort jag kunde och smärtan ... den fick kalla handen. Det var inte lätt att gå fort, hela kroppen talade om detta, så kom jag hem: 11,25 min i rask takt. Belåten. Nu kan jag njuta av solen hur mycket den än flinar. Ont? JA! Men bättre smärta med stolthet än bara smärta, eller hur?

Fel - någon mer?

Någon annan som fått problem med hela "statistik" delen? Att något fel tydligen uppstått så det finns inget att se? Eller, är det bara hos mig?

Betala så får du.

 

Fotoakuten

Fick hem en tidning igår: allt kan köpas för pengar (klart vi visste det!) och samma sjukhus kan ge dig bättre vård om du betalar än om du remitterats som vanlig svensson. Sedan kan du få vård utomlands också (detta måste vara tänktvärt alternativ  om man har råd och man vet hur vården här hemma degredierat. Bara jag tänker på sånt som hur smutsigt det var på Y-sjuhuset, maten - varför åt nästan ingen? - , hur grinig och ointresserad personalen var). Har man råd att chansa så brukar försäkringskassan betala vårdnotan också, här i Sverige, bara du har kvittot med dig. "De har aldrig sagt nej" - säger en läkare i tidningen).

Utomlands. Bli behandlad som en kung/drottning och få den bästa vården av extremt duktiga specialister (de får ju mycker hög lön och kommer oftats från olika länder, handplockade). Bli sedd och få behandling som är anpassad för mig endast då jag är en unik individ som alla vi i hela världen är. Få alla möjligheter för en så snabb och bra återgång till ett friskt liv, det jag har förutsättningar för. Om jag hade pengar ... Hemsk tanke egentligen, att behöva tänka så i Sverige år 2010 ... pengar för att köpa sig vård.

Tre mot en.

Tröttheten vinner över viljan. Tiden vinner över tröttheten och viljan. Tiden, tröttheten och viljan ... tre mot en. En är jag, jag som vill men inte kan, som är trött och vars tid på denna jord blir kortare och kortare för varje dag och som inte hinner med allt jag vill på grund av trötthet.

Tog mig i kragen på annat ...

Jaha. Tog mig i kragen (sitta /ligga här och lipa) och gick promenaden till brevlådan. Trappan dit/hem var inte rolig. Det tog mig 11.44.36 minuter. Kom hem och bestämde mig för att hitta information om min operation. Hittade två bloggar visade sig. De hade gjort en operation som jag, en enklare och en som min. Vilken skillnad! Jag blev faktiskt så av uvundjuk. Vilken vård de fick. Hjälp, förståelse, eget rum, SMÄRTLINDRING, kontakt med läkaren nästan dagligen på sjukhuset och med ordentlig genomgång, väl anpassad sjukskrivning m.m. Sådan skillnad! Jag grät och grät. 


Men, nu tog jag mig i kragen på annat sätt också:

 

Beställde hem denna bok. Har försökt sticka under sjukskrivningen, svårt pga av svårigheter att sitta bl.a, och frågat alla jag kan om olika stickningar. Har fått mycket hjälp men tänkte att det skadar inte att få bilder på hur man går till väga när man inte kan några stickbegrepp. Nu skall jag variera mig lite. Tänkte jag.

Nästan allt.

- Vad är det med dig, gråter du?
- Nej.
- Jo, jag ser nog, visst gråter du?
- Nja.
- Varför gråter du?
- Vet inte.
- Vet du inte varför du gråter, då kan du ju sluta gråta.
- Kan inte.
- Varför kan du inte?
- För jag är ledsen  men jag kan inte förklara. Tårarna rinner, jag känner mig ledsen och ändå kan jag inte förklara exakt. Men, det är bl.a min kropp. Den vill inte som jag vill och jag vill inte som den vill och då, då kommer det bara. Tårarna och allt annat. Jag vill inte. Jag vill inte gråta men kan inte få stopp på det. Vill egentligen få stopp på allt fast när jag säger allt och menar allt, du vet, så menar jag allt fast samtidigt tar jag tillbaka den delen av allt som har med livet att göra. För jag vill leva, jag leva men inte leva med denna kropp som den är nu. Tar det aldrig slut?

De finns mitt i allt elände!

Nog finns de!

De måste finnas, rättare sagt, de finns: änglar!  Ovan fick jag, vann jag (som nästan aldrig vinner något) hos  Helena   som jag tackar så mycket. Tack Helena. Detta kom så lämpligt, en tröst i allt elände och så tillsammans med crémen och garnet från "Par i stickor" ... nog måste man säga att det finns änglar? Folk som bryr sig om andra. Nu skall denna fina ängeln få en plats i mitt tillfälliga "arbetsrum" som en symbol för dessa hjärtegoda människor. En stor glädje i mitt för tillfället jobbiga situation!

Har tänkt ta en något längre promenad idag på eftermiddan, med stavar, till en brevlåda. Måste posta lite brev och tänkte se hur det går med att dubblera promenaden. Idag gick jag fort tyckte jag, jag försökte gå fortast möjligt, ändå tog promenaden 6,29 minuter.

Kvinna med paraply.

 

Fotoakuten

Sitter och åt min frukost. Förnimmer något  på den sidan köksfönstret är. Tittar ut. Kvinna med paraply. Gnuggar mina ögon. Kvinna med paraply. Kollar ute temperaturen: kring 0, en aning under. Tittar ordentligt på den frostiga marken och i luften. Lite, lite snö som virvlar?


Kanske är det bra med paraply när man går på ställen där istappar hotar att lossna och falla på en? Håller paraplyer för sånt?

När smärtan drar i en, neråt, neråt.

Nu dras jag ner igen, lite för långt ner. I stället för att gå framåt så har de senaste dagarna varit ett "gå bakåt", ett "gå i fängelsehålan och stå över x-antal kast". Smärta, smärta. Natten som var så var det den värsta på länge. Kroppen klarar inte dagarna, den vet inte riktigt hur den skall reagera. Min hjärna hänger inte med. Jag vill ju, var jag inte på väg...? Kändes det ändå lite, lite bättre? Genom att lura hjärnan med så mycket positivt som möjligt har jag närt ett hopp om att lura hela kroppen, hela mig. Men, min kropp är inte dum den, delar av den i alla fall.


Lite svårt blev det när jag fick frågan om när jag skall till sjukgymnast. "Oj då (det är om 2v), då är ju bröllopet också där innan, som vi är bjudna till, vad sent tiden till sjukgymnasten är!". Tyvärr är det så att man får inte gå till en sjukgymnast för tidigt efter denna operation, minst 4v skall man vänta. Känner som att jag sviker, sviker någon som ger mig så mycket hjälp men jag gör inte det. Egentligen. Jag har berättat precis det lilla jag fått veta och 4v är bl.a del av det. Och sedan, att smärtan är lika, att jag dras ner, ner ... gör inte saken bättre.


Ska se hur jag ser på detta inlägg i morgon, om något, om än litet, förändras under natten.

Så livet kan vara.

Bombarderas av alla möjliga klädesföretag som vill att man handlar just från de, online, inför vintern/julen. Upptäckte idag att två av dessa har sänt mig fakturor där jag står på flera hundralappar ... + ! Ja, jag har betalat och sen antagligen lämnat igen eller betalat för mycket på en påminnelse för att inte få straffavgifter. Det är bara att dessa två företag har inget att erbjuda mig nu och jag behöver pengarna till annat. C´est la vie!

En dag får man betala.

En dag får man betala.

När jag var ca 30 år yngre anordnade en före detta klass en återföreningsfest. När jag kom till festen så var det en man som stod längst in från ingången, han såg ut att ha lite pondus och lite äldre än oss andra. Jag gick runt och hälsade på alla och när jag kom till honom, samtidigt som jag fick en plufsig, stor hand i min så ser jag på bilden och namnet som prydde hans kavaj. HAN. Han som jag hade varit så kär i. Han med den muskulösa, gängliga kroppen. Nu stod han där och såg gammal och ägare till alldeles för många kilon. Själv såg jag exakt ut som på den bild jag hade från yngre dagar.


Idag skulle jag inte vilja träffa någon från den tiden. Skulle inte vilja att de tänkte: HON! Ja, en dag får man betala. Så kan det gå.

Prioritering.

Såg just denna, exakt en sådan jag letat efter, för halva priset:

Hade kostat 2600:- (nu 1300:-), helt i skinn ... men, jag önskar mig en symaskin och den behöver jag verkligen så, synd, väljer att tomten helst kommer med en symaskin (förhoppningsvis har jag varit snäll). Allt handlar om prioriteringar.

Orättvist mot dottra bl.a.

Vilken farmor lukt och vilken känsla av persikohud! Har just använt crémen jag fick av Mary Ann i Par i stickor. Farmor brukade använda (brukade skriver jag då sista gången jag vistades hos henne var för 35 år sedan) en nattcréme som luktade så gott, nu luktar mina händer nästan likadant, de luktar riktigt gott. Och lena. Så lena de blev.


Annars halvligger jag här och undrar. Undrar hur det kan komma sig att dottra är så svår att be om en tjänst. Hon är världens bästa men detta att göra mig en tjänst som kräver att hon förflyttar sig från hemmet ... det är svårt. Och det är maken och jag som uppfostrat henne! Jag blir arg för jag känner mig redan fängslad, omöjligt att ens ta en taxi eller så (dessutom räcker inte den ynka summan från FK för sånt) när jag måste köpa en rundsticka, lämna en bok på biblioteket som det visade var bara 2 v lånetid på och krav har kommit (!), vill posta brev osv.


Jag surar, jag är ledsen, hela situationen är just nu väldigt krävande, den drabbar inte enbart mig utan alla runt mig. Och läkare X är i ett varmt, lyxigt (ett av de lyxigaste) land och har det skönt. Har inte fått och vem vet när jag får, ställa frågor, rådgöra om vad/hur jag skall göra, vad som sker.  Att läkare X och resten från den avdelning på Y-sjukhuset kan kosta på sig sånt här är tack vare simpla patienter som L-tinget måste betala enorma summor för. För att de skär och sågar. För L-tinget slutade med sånt för länge sedan och måste numera köpa dessa tjänster dyrt!


Älskade dottra skall inte behöva få en massa dumt från mig i min frustration (även om hon borde kunna mer). Det är inte rättvist. Eller hur?

Dröm/verklighet.

 

Fotoakuten

När träden och marken är vita när man tittar ut genom fönstret, då behövs ingen termometer, då vet man att det är riktigt kallt.

När det trillar ut massor med mynt från en liten spelautomat (sådan man stoppar ett mynt i, vrider och vinner förhoppningsvis) och bland mynten kommer massor med 10-öringar då vet man att det är en gammal automat som stått övergiven länge! 

När ryggen tar knäcken på en och man går upp, inser man att man drömt, att mynten var en dröm, att ryggen däremot är verklighet. GOD MORGON!

I verklighetens namn.

Vad dolde sig i lådan då? Adlibris kom ju för sent med bokleveransen som far i huset skulle få i söndags. Nu efter allt han var tvungen att göra såsom laga maten, diska, hänga tvätt m.m så fick han en bok i taget då han fick gissa vad det var för bok (alla kommer från hans önskelista). Han blev mycket förvånad över att han fått alla han önskat sig men som jag sa: det har han förtjänat flera gånger om. För det har han. Verkligen.


Och då fick jag mig en tack puss och en inte för hård kram, det hade jag kanske inte förtjänat men det är något jag älskar: kramar och pussar. Då blir jag glad!

Det syns vad jag just ägnat mig åt.

När vilostunden blir för lång blir man oftast tröttare än innan. Nåja, jag sov. Jag har regredierat till nyföddstadiet: jag måste sova middag. Vaknade strax innan maken kom hem, ena kinden alldeles röd - den jag legat på - klart man ser vad jag just ägnat mig åt. Men två promenader har jag iaf fall gått - hur långa är ovidkommande, eller hur? Jobbat har jag med, bland annat tillverkar jag ännu en vändbar tubhalsduk. Det är ett jobb som kräver koncentration och ansträngning, eller hur?

PS: Makens Adlibris paket kom till posten igår och han hämtade det idag. Nu har han lite fler presenter att glädjas åt. DS

En ängel visst det är: Mary Ann!

Vad kom posten med till mig idag? Detta:

 

SE!  Detta fick jag av en av webbens änglar:

Mary Ann i "Par i stickor"

Tyvärr vill inte min länkfunktion fungera men vill ni besöka Mary Ann är hennes blogg: http://paristickor.blogspot.com/

Bilderna gör inte garnet rättvisa, det är ett underbart garn och färgen är så "min" så jag undrar om denna ängel till människa flugit runt här hos mig och kikat - ler! Handkrämen var start på allt, Mary Ann hade den i sin blogg och berättade hur bra den är, jag kommenterade och så vips blev jag med en tub samt garnet!

TACK så väldigt mycket Mary Ann, om du visste vad denna fina gesten gör mig glad.


Tusen tack igen!

Inget daltande eller pjosk inte.

Känner mig bortskämd. Maken, han är ... speciell. Igår sa jag att jag kunde testa att laga mat idag om det gick bra med en enkel måltid (svårt att hitta allt utan böjningar m.m.). "Nej. Vi tar det lugnt. Vi tar det lugnt."- svarade min älskade. Han är, verkar vara, förutom våra barn, den ende som  IRL bryr sig om mig. Jag vet (OK, misstänker) att han läst om hur min operation gick till och hur det blir efteråt, vad man kan och inte kan göra i början osv. Han sätter sig alltid i allt som gäller oss i familjen, bra för honom att det finns Internet. Han pjoskar aldrig, tvärtom kan man bli galen på honom ibland för att han "tror sig veta" men det är alltid med en verklig "jag-bryr-mig-om" tanke. Älskar honom.


Dagens promenad, i halvsol (jippy!) tog 6,55,80 min. Ont gör det, men det är för att jag börjat ändra i min medicinering, ta mindre av de starkaste och i stället ta 1-2 per dag högst, av de som är v.b. De verkar dessutom relativt snabbt och jag är ju ändå inte smärtfri med starkare dosen. Räknar med att börja med 3 ggr promenad per dag fr.o.m senast nästa vecka. Får se.

Veckan som försvann.

 

Fotoakuten

Drömde att dörren till vår välfärd, däribland bra vård, hade öppnats igen. Med glädje gick jag upp och åt frukost. Ringde Y-sjukhuset och då, det är då jag förstår jag drömt. Telefonsvarare trots att det är telefontid, talar om för mig att resten av veckan är personalen på utbildning och "välkommen att ringa åter måndag den 29/11" ...!

Jaha. Ringer apoteket och som tur är har doktor X ringt in min medicin igår. Men jag har bett att få prata med honom, ju. Ingen har informerat mig om att denna dag var den sista på 2v att komma i kontakt med någon överhuvudtaget på Y-sjukhuset och bara om man har tur. Jag hade otur. Tur dock att jag inte är riktigt risig efter operationen för ingen på Y-sjukhuset finns att tillgå.

Så frågar jag mig: hur kan en vecka försvinna? För, telefonsvararen säger: " ... utbildning 17-19 ... åter den 29/11..." - det saknas en vecka där, den nämns inte alls, vad händer med den, vart tar den vägen?

TÄVLING!

När jag är ledsen så vill jag gärna göra andra glada, konstig egenhet jag har! Därför tänkte jag ordna en liten tävling. Två paket med garn är vinsten:

 

Ni ser garnen ovan. Varje nystan är á 50g, ny, och 80% bomull och 20%  Elite polyester. Två paket kan vinnas:

*  Paket 1 innehåller: 2 nystan gråmelerat och 2 nystan rosa dvs 200g.

*  Paket 2 innehåller: 2 nystan ljuspersikofärgat och 2 nystan ljuspistage, även det totalt 200g.

Vem som får vilket paket blir slumpen som avgör. Delta genom att under detta, endast detta inlägg, skriva att du vill vara med på tävlingen. Vinnare utses den 30/11-2010 kl. 21:00. Man kan alltså delta fram till kl 20:00 den 30/11.

Lycka till! 

Din glädje är min glädje!

Skandal.

Kan inte sitta. Ligga på sidan går an. När jag legat på samma sida en stund finns det bara en sak och det är att ställa sig upp och röra på sig en stund. Sedan ligga halvsittandes en kort stund, och så liggandes på sidan. Vad är detta för liv? Ont. Kommer inget vart nästan i min stickning då jag måste ändra ställning kontinuerligt. Känner mig tjatig, kroppen känns tjatig. Vill byta kropp. Kan ju inte göra något, nästan. Blir galen. Just nu är jag så himla trött på detta, på att jag ringer sköterskan på Y-sjukhuset men det är upptaget hela tiden och så är hennes telefontid slut. N- läkare hör inte av sig, det lovas och lovas, snart en månad har det gått och han har inte ringt som utlovats. Skandal. Jag är ARG!

Bara pytte lite.

Varför går man ut i regnet utan paraply? För att det är dags för promenad, nr 2 för dagen. Inte långa sträckor så paraplyet är mest i vägen. Skönt det blivit mörkt så grannarna slipper se mig ännu en gång gå samma korta sträcka som i f.m. Men konstigt, trodde jag gick fortare nu men det tog 7,15 min. Kan det hänga ihop med att jag är mega trött, igen? Skulle vila lite men så var det lite stickning, lite bloggning, promenad och: det bidde inget sova. Knappt jag orkar skriva men det blir bara kort. En lite blunda-lite-bara-lite stund? Försöka duger så nu försöker jag.

Det bidde en angora katt.

Bytt mina böcker mot garn. Glädjs åt varje (nästan) skapelse jag stickar/virkar fram. Men inte denna sista. Så synd för så fint garn. Det blev galet utan beskrivning och min  hjärna tänkte fel. Nu är alstret färdigt. "Nej, nej" säger dottra och jag unisont. Denna skapelse var inte fin. Får ligga i ett hörn på någon soffa och agera katt, angorakatt.

HURRA!!!

" I´m singing in the rain ..." sjöng jag inte men promenad i duggregn var det. Måste berott på regnet för idag tog det 6,31 min! HURRA! Bäst att vara glad när man kan och då vara desto gladare så vid andra icke önskvärda känslor ha kvar lite av glädjen och därmed förta en aning av de ovälkomnas styrka! Eller? Värt att testa. HURRA!

Kunde dött ju!

Fotoakuten

Med all min snabbhet kastade jag mig över gatan, mot andra sidan där mitt lilla syskonbarn knäböjde och tydligen lekte med något hon hittat. Fick upp henne (massor med tabletter föll runt) i sista sekunden för jag kände hur en bil snuddade vid mina byxor. Då kom barnets mamma och skällde ut mig för alla tabletter låg i vägbanan. Tydligen var det viktig medicin. Att jag räddat barnet bekom henne inte Hon gick till en samling av människor och beklagade sig och folk höll med henne. Men, jag räddade ju flickebarnet, som en lejoninna, hon skulle blivit påkörd! Dött kanske. Det var ju (!) motorvägen!


Det var skönt att vakna, inse att jag bara haft en mardröm.

Det skall de ta mig sjutton få.

Far firad. Far i huset, Far i huset blev väldigt glad. Fina presenter (dottra hade gjort en själv och hon är så duktig) som dottra köpt å mina vägnar och sonen överträffade sig själv i matlagningskonsten. Stolt. Det är nog både maken och jag: stolta över våra barn. Ett kunde inte vara med då hon inte bor här. Vi saknade och hon saknade.


Nyduschad var jag iaf. Fattas bara! Det som satt i förbandet sparar jag. Ser ut som små benbitar. Skall spara i burk. Fråga X läkaren hur detta kan komma sig. Kom de upp till ytan via såret när det inte hade läkt ordentligt? Jag vågade inte titta på själva såret, hur det ser ut, maken fick sätta nytt förband. Den dagen den sorgen. Nu har dock John Blund bestämt sig för att komma tidigare och tidigare och smärtan, den starka tycker väl att den hör hemma hos mig, i min kropp. Sådan smärta just idag. Inte rättvist. Men det gick bra ändå. Jag älskar min familj så oändligt mycket. Utan de finns inte jag (och nu med tårar i ögonen också, en aning vemodig). Men, jag skall övervinna smärtan, om jag så skall lura den. Min familj förtjänar lugn och ro nu. Det har de inte haft på länge. Jag är skyldig de det och de skall ta mig sjutton få det!