TRUMPEN MIN

Kvinnan sätter sig på den mjuka sköna sängen. Många mjuka kuddar ger ryggen stöd. Stickningen tas fram ... "nu minsann skall jag avsluta denna som jag hållit på med nu alldeles för länge" hinner hon nästan precis tänka så känner hon hur den så välbekanta känslan kommer, tar tag i nedre ryggpartiet och snörper till. Hon svär, inte högt men hon svär "När skall det ta slut! När skall det vända?".


Med trumpen mun som vore hon barnet som tappat den efterlängtade glassen just när det skall smaka på den lena gräddiga och kalla blandningen ..."men" hinner barnet tänka och vet att pappa inte kommer att köpa en ny för det "var ju så klantigt att tappa den, glassen!". Trumpen, barnsligt trumpen tar hon tag i en tidning och försöker förlora sig i konstens värld, glömma eller i varje fall inte tänka på hur kroppen skriker. "Hör inget, jag har blivit döv!"- nej, kroppen går inte att lura så hon får ge efter, ge den lugn och försöka igen senare ...



.